Nu kommer mitt svar några månader försent kanske... Bättre sent än aldrig
Jag har jättesvårt för att bli arg. Speciellt på en söt liten hund, oavsett dennes beteende
Men jag har fått träna på att bli arg. Har märkt att Fia inte alls fattar att jag är arg om jag bara höjer rösten, eller försöker låta arg. Men om jag däremot använder ansiktsmimik, dvs ser arg ut, fungerar det mycket bättre! Sen var ordet "nej" alldeles för uttjatat här hemma så det fick jag nästan plockat bort helt. Jag harklar mig istället nu när hon gör något hon inte får. De få gånger hon gör något riktigt illa säger jag "nej", på så sätt förlorar inte ordet sin betydelse men blir heller inte uttjatat. *
I och med att jag är lite dålig på att bli arg på Fia försöker jag också alltid se till att jag inte hamnar i situationer där jag behöver blir det. T.ex. när vi ska åka bil, ibland får hon för sig att köra Frallerace och ta-fatt-mig-lek när man har som mest bråttom och vill ha in henne i bilen. Då blir man naturligtvis skitförbannad. Men jag undviker att den situationen ska uppstå genom att antingen ha henne kopplad på väg till bilen eller genom att ha med godis. Det där har fungerat jättebra och nu är det ytterst sällan jag behöver ta till mina metoder för det fungerar liksom ändå nu. Mognadsfråga kanske. Det handlar nog mycket om just mognad. Nu vet jag inte hur gamla era hundar är men det är först nu när Fia är 20 månader som jag börjar känna att vi förstår varandra och kan läsa av varandra, och jag vet hur jag ska hantera henne i de flesta situationer.
Mitt tips alltså: träna på att bli arg så att det syns och försök undvika att hamna i de situationer där du måste bli arg.
Litet problem med hunden...
Linjär visning
